bloggar

Allmänt

Ångest!

Ja ångest.. Den jobbiga känslan som äter upp en inifrån. 

Jag skulle beskrivs den så. Som att det flyter runt i ens kropp och bara vill ut, men har inget sätt att ta sig ut på. 

Det blir som ett tryck från insidan, som att det bubblar eller skakar i kroppen. 
Och hjärna & hjärta går på högvarv... 

Det kommer känslor som att man hela tiden glömt någonting, som att där är massor med saker man MÅSTE göra.. Och allt man känner att man måste blir för jobbigt att göra. 
Och då blir ångesten ännu värre, när hjärnan inte orkar ta tag i det man tänker på.

Kroppen motarbetar hjärnan.. Man kan inte sitta still, inte slappna av samtidigt som man ändå inte får gjort någonting. 

Jag har väll mer eller mindre alltid haft ångest. 
Förr var ångesten mycket pga att jag hade väldigt mkt problem med magen Pgs IBS och stress som jag hade pga att jag inte jobbade på riktigt och alltid kände mig "mindre värd" när andra kunde sitta o prata om allt dom gjorde på sitt jobb.
Alla kunde identifiera sig som något.. Förskolelärare, snickare, mekaniker osv. Men inte jag.. Jag var "bara" hemmamamma. Vilket jag egentligen tycker om... Jag tycker om att vara hemma, jag var stolt över livet vi hade där jag kunde ta hand och barn & hem, och samtidigt uppvakta Pontus eftersom han jobbade. Att vi hade rent och städat, middag varje dag när Pontus kom hem och massa fritid på helgen för att allt redan var klart. 

Jag hade alltid lite "jobb" vid sidan av som drog in pengar som täckte mina inköp & hobbys, mat m.m. 
Men jag hade ingen riktigt lön.. Jag hade ingen riktigt "titel". 
Och det gav mig så mkt ångest.. När människor klagade och snackade skit om att jag bara "levde" på Pontus och utnyttjade honom. Trots att det inte var alls så.. 

Lyckan var total när jag äntligen kom in på utbildningen jag ville, till hälsocoach & PT. 
Och livet kändes toppen när jag äntligen startade mitt företag jag drömt om. 
Och trots att jag fick lägga företaget åt sidan när jag Fick mitt nuvarande jobb så var jag ändå just då stolt över att ÄNTLIGEN ha ett riktigt jobb. Att jag Va någon som alla andra. Ingen kunde längre klaga på mig eller vårt val i livet utan nu var jag bara som alla andra. 
Dock sattes jag i den sitsen jag alltid fruktat, att Millan skulle ha 2 heltidsjobbande föräldrar.

Senaste året har ja kämpat som fan för att orka med.. För att kunna hålla kvar i allt jag hade innan jag började jobba heltid.. Häst, djur, youtube och andra grejer jag startat som genererade lite pengar. 
Jag gjorde bl.a. Pannband till hästar som jag fortsatte med trots att jag jobbade heltid. 
Men med tiden mådde jag sämre och sämre pga stress, och första saken jag fick plocka bort var just pannbanden, för att jag skulle orka med allt annat. 

Jag tatuerade mkt förr, men det har jag slutat med helt ochså för att jag inte orkar. 
Youtube har blivit lidande. Det började gå riktigt bra för oss och vi växte fort, men när vi påbörjade flytten blev även det eftersatt och då började det även gå sämre där.
Hästen har jag fått sätta åt sidan ochså, för att min rygg & mitt psyke inte klarar både jobb & att rida så mkt. 

Och helt plötsligt har jag lagt allt jag älskar åt sidan för att stå i en fabrik, med ett heltidsjobb som inte alls var det jag hade planerat. 

Och vad händer då? 
Jo jag mår fortfarande sämre och sämre för nu har jag istället ångest för att jag inte hinner och orkar med.. För att jag inte längre kan njuta av min älskade häst, för att jag inte längre har tid & ork för att bara umgås med min dotter.. Jag känner mig Som en riktigt kass mamma, för att jag & Pontus alltid är på dåligt humör när alla måsten kickar in här hemma trots att tiden inte finns. 
Ingen tid till att slappna av, och får jag väl tid till att slappna av så kan jag ändå inte slappna av. 

Ångest över att jag inte hinner redigera till youtube, ångest över att Vi alltid får stressa med Millan, men våra intressen, ångest över att jag inte sköter min kropp och min mar tillräckligt bra, ångest över att hästen står, ångest över att jag inte Längre klarar ta tag i för mycket saker och att ta ansvar utan att må dåligt. 

Och detta är alla jäkla anledningar till att jag tagit steget och ska gå ner i tid på jobbet. För att jag måste få mer tid till att leva livet.. 
Pengar är inte allt. Hälsan går före..
Och när jag får några extra timmar varje dag kommer jag plötsligt hinna mycket mer, och orka mycket mer. (Hoppas jag).  
Den extra tiden kommer göra att Millan får fler timmar med oss per dag, att jag hinner rida & träna om vart annat, att jag hinner redigera youtubevideos och förhoppningsvis kan klara av att bara slappa lite då och då med. 

Och jag hoppas ångesten ska släppa när jag får mer tid till allt det där som jag har ångest över att inte hinna med nu.. 

Nu ska livet bli lättare, för mig, för Millan & för Pontus. Och jag hoppas humöret blir bättre när jag hinner med mer. 

Jag känner redan att det hjälpt mig att slippa ansvaret kring huset. 
Men vi har inte än hunnit släppa helt eftersom där funnits mer att fixa efter själva flytten.. 
Och ångest & stress går inte över på en natt så jag får ge det tid! 
Det viktigaste är att jag verkligen försöker göra någonting åt det nu innan det är för sent! 

Nu har jag 1.5 v kvar på heltid, sen går jag ner i tid.. Äntligen!! 

Jag längtar! ❤️

// Jannike